Första dagen på COP25 i Madrid för min del är avklarad och huvudet är fullt av intryck. Vi är främst här för att bevaka den heta frågan kring Artikel 6 som kortfattat handlar om hur länder ska kunna samarbeta för att åstadkomma utsläppsminskningar och nå sina NDC:er, till exempel genom handel med utsläppsrätter. Frågan är därför direkt kopplad till marknaden för klimatkompensation, både på reglerad och frivillig väg. Men vägen till att få ett regelverk på plats är kantad av stora utmaningar, inte minst då frågan både är tekniskt komplicerad och då länder har olika uppfattningar om vägen fram. “All I want for Christmas is article 6” är en talande pin som säger rätt mycket och som bars av en deltagare jag stötte på. På torsdag arrangerar vi ett eget event på temat…

Som nybörjare på COP har min första dag dock bestått i att försöka navigera mig fram i smörgåsbordet av event och lära känna arenan. IFEMA (Feria de Madrid) är som en stor mässhall med olika sessioner där förhandlingar pågår bakom stängda dörrar (såvida du inte hör till en förhandlingsdelegation) samtidigt som ”side events” anordnas av en rad olika aktörer på olika ämnen. Trots allt det nya kommer här ett försök att dela med mig av några av dagens insikter och tankar…

1. Vi ser ett stort fokus på kolbinding (s.k. “removals”) med fokus på att ta hjälp av naturen för att binda kol (s.k. natural climate solutions). Både Shell och IKEA är exempel på företag som annonserat att de nu spenderar stora belopp på trädplantering, vilket både låter bra och borde vara bra. Men samtidigt gnager en oro att ett fokus på storskalighet när det kommer till trädplantering riskerar att gå ut över viktiga värden som biologisk mångfald, stärkta ekosystem och lokal förankring. Dessa är värden vi själva värnar om genom våra Plan Vivo-certifierade trädplanteringsprojekt och vi vet hur fel det kan bli när dessa förbises.

Som en initierad deltagare i publiken uttryckte sig efter att vi under ett seminarium fått höra om hur storskalig trädplantering genom drönare och ett högteknologiskt arbetssätt syftade till att restaurera degraderad mark med ett paket av utlovade sidonyttor…

“Your tree restoration looks more like tree plantation”.

Svaret tillbaka var “Carbon is a finance mechanism, but we want to achieve nature restoration. It’s about trees but we have to connect it to people- and connect people to nature”.

Bra fråga, men även ett bra svar- åtminstone på ytan. Frågan är inte om vi ska använda naturen för att binda kol, utan hur vi gör det på bästa sätt. Huruvida storskalighet och miljöintegritet går hand i hand  i bolagens storsatsningar framöver återstår att se…

2. Överallt i området som kallas ”the blue zone” där bl.a. sidoeventen pågår och där världens alla länder har sina paviljonger syns stora budskap som ”Act now”. Den indiska paviljongen kantas av kloka citat av Gandhi. Alla vill att saker ska hända- NU.

Samtidigt tycks det gå trögt i förhandlingarna när alla länder ska enas kring regler och formuleringar. Risken finns att den gemensamma nivån inte är det som krävs för att nå klimatmålen, utan snarare hamna på en nivå där  konsensus råder, vilket är synonymt med minsta gemensamma nämnaren.  Min känsla är att vad som händer  innanför förhandlingsrummet och utanför verkar vara helt skilda världar…

3. Slutligen uppskattar jag att arrangörerna ger alla deltagare en vattenflaska av glas och bestick av trä, inte minst ett kollektivtrafikkort som gör att man kan pendla gratis i fem dagar. Allt dessa genomtänkta ting har kommit till nytta redan under dag 1!