Att ställa om som inställning

April 22, 2020

Sedan 2006 har ZeroMission jobbat för att inte behövas. Vi har verkat för en framtid med noll utsläpp, och 2020 var tänkt att bli året då utsläppskurvan skulle vända. Frågan är om coronaviruset ger oss den knuff som klimatarbetet så väl behöver eller om viruset gör oss en björntjänst. Till viss del handlar det om inställning.

Bland en stor del av de företag ZeroMission arbetar med är resanden den betydande källan till utsläpp. Det är kunder som ska besökas, konferenser som ska gästas och team som ska bildas. Gärna på trevliga ställen en bit bort utan att det tar för mycket tid att komma dit. Även i ZeroMissions egen verksamhet står resor för en stor del av utsläppen. Vi har projekt på avlägsna platser, en och annan konferens att delta i och kunder som reser för att lyssna på de seminarier vi ordnar. Och varje dag tar vi oss till och från kontoret i Gamla Stan.

 

Coronavirusets initiala effekt på klimatet har varit minskade utsläpp, delvis som en följd av att folk jorden runt tvingas stanna hemma. Uteblivna bilresor till jobbet har positiv effekt på luften i många stora städer, minskat antal flygresor inom eller mellan länder minskar kraftigt utsläppen från flyget. De långsiktiga effekterna är svårare att säga något om. Så småningom börjar hjulen rulla igen, och det finns mycket att ta ikapp. Många företag har ett väldigt ansträngt läge just nu, och klimatfrågan riskerar att halka längre och längre ner på agendan. När det ges möjlighet att gasa igen är det inte säkert att klimatarbetet hänger med och 2020 riskerar att bli ett förlorat år.

Inställningen att en omställning är möjlig är något vi hoppas att alla bär med sig.

På ZeroMission har vi, som på så många andra arbetsplatser, ställt om från att jobba på kontoret till att sitta hemma. För att hålla kontakten inleds varje dag med en ”incheckning” där var och en berättar om sina planer för dagen, kniviga frågor lyfts och arbetsuppgifter fördelas. Närvaron på dessa frivilliga incheckningar är i det närmaste 100%. Den regelbundna och formaliserade morgonhälsningen har inneburit att vi som team har mer kännedom om varandras utmaningar än när alla satt i samma lokal på armlängdsavstånd.

 

Vi har också valt att ställa om vårens inplanerade frukostseminarier till digitala möten. Alternativet hade varit att ställa in, men vår inställning har varit att ”the show must go on”. Resultatet har varit att vi hittills genomfört våra mesta välbesökta seminarier någonsin. Seminariet i början av april på temat ”Klimatpositiv” lockade närmare 120 deltagare, vilket är tre gånger så många som ryms i vår största lokal. Och fler seminariet är på gång. Det digitala mötet innebär också helt andra möjligheter till att bjuda in föreläsare till seminarierna. Plötsligt verkar det rimligt att bjuda in våra klimatkompensationsprojekt till ett ZeroMission Forum, eller varför inte bjuda in till ett digitalt projektbesök? När alla är på distans blir med ens alla avstånd lika långa. Projektutvecklaren Pauline i Uganda och småbrukaren Juliana i Nicaragua är inte längre bort från hemmakontoret på Stora Essingen än Calle i Hornstull.

 

Det är mycket prat om ”coronaeffekten” nu. Sedan gammalt är coronaeffekten ett begrepp inom fysiken som beskriver den aura av ljus som bildas när elektroner lämnar en ledare och laddar upp omgivande luft. Den typen av coronaeffekt har väldigt lite med effekten av coronaviruset att göra. Insikten att det är möjligt att bedriva en verksamhet, och hålla kontakt utan att vara i samma rum, kan förhoppningsvis innebära en positiv och långvarig effekt av coronavirusets framfart. Liksom elektronerna som lämnar den fulladdade ledaren joniserar luften och ger upphov till ett blått ljussken hoppas ZeroMission att flera av våra kunder vågar ta klivet ut i mer hållbara arbetssätt, påverka sin omgivning och blir ljusglimtar i klimatarbetet.  Inställningen att en omställning är möjlig är något vi hoppas att alla bär med sig. Det skulle vara en coronaeffekt att glädjas åt.

Anna Wenell
anna.wenell@zeromission.se

Senaste nytt