Hur pandemin slår och hur hårt är såklart olika beroende på region och land. Men trenden är fortfarande att projekten, som alla befinner sig på avlägsna rurala platser, inte berörs av smittan i lika stor utsträckning som i mer tätbefolkade områden. Generellt är projekten bättre rustade att hantera krisen än större samhällen som är beroende av import och export. I grunden är projekten självförsörjande vilket gör dem mer resielienta mot externa störningar. Det som däremot påverkar är såklart den begränsade rörligheten och möjlighet till möten, vilket i vanliga fall är en stor och viktig del i projektens arbete.

Hemmajobb är inte bara aktuellt för oss utan även för lokalt anställda i projektorganisationerna. Social distansering tillämpas i den mån det går och resor till projektområden begränsas. Projektorganisationerna har fått spela en stor och viktig roll under krisen. De har kunnat sprida information om hur man bäst skyddar sig mot smittan, och också bistå med mat och förnödenheter, desinfektionsmedel, munskydd och vatten till projektdeltagare. Avsaknad av rent vatten är ett problem som väntas öka i takt med att klimatförändringarna förvärras.

En svårighet är att veta hur läget egentligen ligger till i länder där det är svårt att få tag på verifierade data. Framförallt i rurala områden kan det vara svårt att få en överblick för hur situationen ser ut, och rapportering går långsamt. Vi ser ju även i Europa problem med rapportering kring antal smittade och döda när länder räknar på olika sätt. I visa länder där vi har projekt förekommer inte testning av befolkningen, vilket såklart försvårar förståelse för hur utbredd smittan är.

För ZeroMissions del så fortgår vårt arbete i stort sett som vanligt. Vi är i dagsläget inte oroliga för projektens fortlevnad eller deras förmåga att leverera krediter framöver. I många fall har verifikationer redan gjorts för nästkommande år.