2024 var det varmaste året som någonsin uppmätts och innevarande år väntas bräcka det. Samtidigt fortsätter utsläppen av växthusgaser att öka. Det är alarmerande att frågan om åtaganden till att reducera utsläppen av växthusgaser inte togs upp vid COP29. Vi har väldigt lite tid kvar för att inte driva planeten in i en ny era av katastrofala väderförhållanden och irreversibla tröskeleffekter.

Näringslivet har två verktyg till hands för att ta sitt klimatansvar: att reducera egna utsläpp och frivilligt investera i klimatprojekt genom köp av kolkrediter (det som tidigare kallades klimatkompensation). Det betyder att samma mängd växthusgaser som släpps ut också tas bort från atmosfären.

Medan termometern fortsätter att slå rekord förs ståndpunkter fram, speciellt av forskare och miljöorganisationer, att företagen ska ha klimatmål som innebär att nolla samtliga sina utsläpp. Men denna åsikt bortser från en fundamental sanning: ett företag kan inte reducera samtliga sina utsläpp av växthusgaser. Det kommer alltid att finnas utsläpp som inte kan påverkas, och det är utsläppen från företagets värdekedja, det vill säga de leverantörer som ännu inte minskat sina utsläpp. Inte heller kunders användning av ett företagets produkter är någonting som företagen själva kan påverka. Begreppet nettonoll – inte bruttonoll – har tillkommit baserat på den insikten.

Scolel’te Mexiko – Plan Vivo forest

Ett skäl som förs fram för att kräva total reduktion av alla utsläpp är att det finns en risk att företag använder köp av kolkrediter som PR-metod i stället för att minska utsläppen eller skyla över att man inte reducerar mer. Konsekvensen som då bortses är att frivilliga investeringar utanför den egna värdekedjan helt tas bort.

Med de nya krav som inte minst EU ställer på företag att redovisa och minska utsläppen och också att revidera sina årliga hållbarhetsredovisningar kommer risken för greenwashing med hjälp av kolkrediter att mer eller mindre upphöra. Och även om det kommer att finnas undantag kan detta inte tillåtas sätta klimatagendan, i en tid då alla verktyg för att hantera utsläppen måste finnas med.

Upper Tana, Kenya – Plan Vivo forest

Ett annat skäl som förs fram är att kolkrediter är av undermålig kvalitet. Men med ökade krav på minskningsåtgärder pågår samtitigt en sanering av kolkreditmarknaden. Kvar blir så kallade högkvalitativa projekt – “high integrity projects”. Projekt som inte levererar den bindning eller borttagning av utsläpp som utlovats blir inte certifierade. Det innebär att till exempel ett stort antal vind- och solprojekt inte kan få certifiering, då de skulle ha tillkommit även utan näringslivets frivilliga finansiering via kolkrediter.

Tyvärr har en verklighetsfrånvänd bruttonoll-inställning skapat tveksamhet inom näringslivet huruvida investeringar i kolkrediter ska användas – eller ens tillåtas. Samtidigt undrar man över om alla utsläpp ska kunna tas bort. Inte att undra på, eftersom det bygger på en myt och en from förhoppning och inte på den verklighet som företag opererar inom. Alla till buds stående medel måste användas för att få ner utsläppen. Då ska även systemet med kolkrediter vara ett kraftfullt inslag.