Naturbaserade klimatlösningar (nature-based solutions) är lösningar som med naturens hjälp har en positiv inverkan på klimatet. Det kan till exempel handla om plantering av träd som binder koldioxid från atmosfären, eller bevaring av skogar som hotats av skövling. Gemensamt för naturbaserade klimatlösningar är också att de förutom den viktiga klimatnyttan också bidrar till många andra nyttor, till exempel stärkt biologisk mångfald eller bidrag till restaurering av ekosystem. De gynnar samtidigt ofta människors välbefinnande och hälsa.

Det finns flera skäl till att de skogsprojekt som dominerar den frivilliga kolkreditsmarknaden ligger utanför Sverige. De flesta finns i det globala syd, framför allt eftersom träd växer betydligt snabbare i tropikernas varma klimat än här hemma. Ett återbeskogningsprojekt binder därför kol mer effektivt i tropikerna.

Projekten på den frivilliga marknaden ska dessutom bidra till social utveckling och bättre förutsättningar för de lokalsamhällen som deltar – både genom förbättrad markmiljö och genom en extra inkomstkälla. Även detta är lättare att uppnå i de regioner som idag dominerar trädplanteringen.

Ett tredje viktigt krav är additionalitet: att projektet inte hade blivit av utan finansieringen från kolkrediter. Här är Sverige svårare, eftersom vår återplanteringslag redan ålägger den som avverkar skog att se till att ny skog växer upp. Det gör det svårare att visa att ett svenskt projekt är additionellt.

Väl utformade trädprojekt kan samtidigt lindra fattigdom i låginkomstregioner, bevara biologisk mångfald och stödja FN:s globala mål.

ZeroMission arbetar med projekt både i Sverige och projekt som ligger i det globala syd.

Att plantera träd och motverka avskogning är en av de mest effektiva metoderna för att binda kol: det både minskar utsläpp och tar upp koldioxid ur atmosfären. Avskogning står för en betydande andel av de globala utsläppen varje år, och skog som får stå kvar – eller nyplanteras – fyller en ovärderlig roll som kolsänka.

Träden bidrar dessutom med en rad med nyttor för omgivande mark och för biologisk mångfald. Och medan koldioxid och klimatförändringar kan vara abstrakta och svåra att ta på, är träden konkreta och synliga.

En del av kritiken rör hur beständig klimatnyttan i skogsprojekt är. Den bemöts bäst av den erfarenhet som nu finns – i Plan Vivos fall sedan 1994 – som visar att projekten fungerar.

I takt med att marknaden för frivillig klimatfinansiering mognar utvecklas projekten och blir allt säkrare och mer precisa, till exempel genom tekniska lösningar som gör det lättare att övervaka och mäta klimatnyttan och därmed minska risker.

Utöver själva certifieringen av projekten finns även idag flera oberoende aktörer och ramverk som ytterligare kvalitetssäkrar marknaden. ICVCM (Integrity Council for the Voluntary Carbon Market) har tagit fram Core Carbon Principles (CCP) – en global riktlinje för högkvalitativa kolkrediter, som både standarder och metoder kan granskas och godkännas mot. CORSIA är FN-flygorganet ICAO:s system för internationellt flyg, som avgör vilka kreditprogram vars krediter får användas för att hantera flygets utsläpp; att vara CORSIA-godkänd fungerar därmed som ytterligare en kvalitetsmarkör.

Därutöver finns oberoende kreditvärderingsföretag, som Sylvera och BeZero, som bedömer och betygsätter enskilda projekt. Tillsammans ger dessa externa granskningar köparen ytterligare trygghet i att klimatnyttan är verklig och håller hög kvalitet.

Skogar tar upp och binder stora mängder koldioxid från atmosfären. När träd avverkas eller bränns släpps kolet ut igen. Idag avverkas enorma skogsområden i hög takt – enligt WWF försvinner omkring 100 000 kvadratkilometer tropisk skog varje år. Avverkningen, framför allt av tropisk skog, står för en betydande del av de globala växthusgasutsläppen; aktuella uppskattningar från IPCC ligger på omkring 11 %, med viss spännvidd mellan olika studier.

I sin specialrapport om 1,5-gradersmålet (Global Warming of 1.5 °C, 2018) understryker IPCC vikten av att binda kol, bland annat genom återbeskogning. För att ha en chans att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader behöver de globala utsläppen minska med omkring 45 % från 2010 års nivåer till 2030 och nå netto-noll runt 2050. Samtliga scenarier kräver en kombination av kraftiga utsläppsminskningar och negativa utsläpp – det vill säga att redan utsläppta växthusgaser binds från atmosfären, till exempel genom återbeskogning. IPCC:s rapport Climate Change and Land (2019) lyfter i sin tur särskilt markanvändningens och skogens roll.

Avskogningen är också det största hotet mot den biologiska mångfalden, till stor del driven av efterfrågan på ved och virke. Studien The Economics of Ecosystems and Biodiversity (TEEB) uppskattar de årliga kostnaderna för förlorade skogsekosystem till flera tusen miljarder dollar, vilket visar hur stora de ekonomiska vinsterna med att motverka avskogning kan vara. Ett bättre jord- och skogsbruk är enligt FN:s jordbruksorgan (FAO) en nyckel för att nå de globala hållbarhetsmålen – och i det sammanhanget lyfts våra Plan Vivo-projekt ofta fram som ett bra verktyg.

Det beror på, och det varierar från projekt till projekt eftersom varje trädslag och varje lokal förutsättning är unik. Innan planteringen görs en landanvändningsplan där det bestäms vilka trädslag som ska ingå. Kolinbindningen beräknas därefter och följs upp årligen.

Det är svårt att koppla en viss utsläppsmängd, till exempel ett ton koldioxid, till ett bestämt antal träd. Dels gallras en del av träden bort för att ge plats åt andra som kan växa sig större, dels binder ett vuxet träd olika mycket kol – ungefär 100–500 kg kol, motsvarande 400–2 000 kg koldioxid – eftersom olika träd växer olika fort och blir olika stora.

I certifierade projekt – som Plan Vivo-projekt – kontrolleras kolbindningen årligen, långsiktiga avtal sluts med brukarna och planteringarna revideras regelbundet. Metoden gör planteringen av träden till en naturlig del av lokalbefolkningens hushållning. Träden får avverkas när de vuxit klart, men då planteras nya, och gallring görs för att gynna hela planteringens tillväxt. Försäljning av timmer och byggnadsmaterial ger dem en ytterligare inkomst, och fruktträd ingår ofta i modellen, vilket ger extra incitament att bevara träden. På så vis ökar respekten för skogen.

Helt säkert att träden står kvar kan man ändå aldrig vara – bränder och skadeinsekter kan förhindra skötsel. För sådana fall finns en buffert att ta till, både i det enskilda projektet och i Plan Vivo-systemet som helhet, motsvarande 20 % av den planterade arealen, som kompenserar för eventuella förluster. Risken att den klimatnytta du som köpare betalat för försvinner är därför mycket liten.

Det långsiktiga målet är att lokalbefolkningen ska se skogen som mest värdefull när den får stå kvar och ge avkastning i form av ved, timmer, frukt och andra ekosystemtjänster – då blir återplantering en självklarhet vid varje avverkning. Detta uppnås relativt snabbt i våra projekt och är den starkaste garantin för att skogen får stå kvar och leverera utlovad klimatnytta. Att metoden fungerar visas inte minst av det äldsta Plan Vivo-projektet, Scolel’te i Mexiko, som funnits sedan 1994 och blomstrar än idag.

Frågan hänger på ordet “kompensera”. Ordet kan ge intryck av ekvivalens – att det ena är utbytbart mot det andra och har exakt samma egenskaper – och leder lätt till slutsatsen att det inte spelar någon roll om utsläppen minskas eller “kompenseras”, eftersom resultatet skulle bli detsamma. Med den tolkningen blir svaret nej: trädplantering kan inte fullt ut ersätta utsläpp av fossilt kol, eftersom kolsänkorna är av olika slag. Fossilt kol stannar i marken om människan inte aktivt tar upp det, medan kol som bundits i skog och mark riskerar att åter frigöras vid oförutsedda händelser som skogsbränder. Väl uppe i atmosfären har dock koldioxid från fossila källor samma effekt som koldioxid från biogena källor.

Det är just därför vi hellre talar om att klimatfinansiera och stötta klimatprojekt än om att “kompensera”. Naturbaserade klimatlösningar, som trädplantering, är ett kraftfullt och nödvändigt komplement till kraftiga utsläppsminskningar, inte en ersättning för dem. Däremot är naturbaserade lösningar inte svaret på allt, utan ett verktyg av flera andra som kommer att vara lika nödvändiga för att vi ska nå klimatmålen.

En ton CO2e i naturbaserade lösningar som binds nu sänker koncentrationen av koldioxid i atmosfären idag, oavsett vad som händer om hundra år. Ur det perspektivet gör varje ton bundet kol verklig nytta i nuet. Att kräva permanens kan vara att låta det perfekta bli det godas fiende.

Klimatfinansiering är en metod för företag, organisationer och individer som vill hantera sin klimatpåverkan, och görs genom klimatprojekt som förhindrar, minskar eller binder koldioxid från atmosfären. Klimatfinansiering är, tillsammans med mätning och minskning av koldioxidutsläpp, enligt oss någonting som borde vara en självklar del i varje företags klimatstrategi.

Den frivilliga marknaden för klimatfinansiering startade i mitten av 1990-talet, med Plan Vivo som en av de första standarderna, och tog fart under slutet av 2000-talet. Klimatnyttan i projekten certifieras av olika standarder med några gemensamma krav: utsläppsminskningen ska vara beräknad, uppmätt, spårbar, tredjepartsverifierad och additionell. Additionell betyder att projektet inte hade blivit av utan finansieringen från krediterna.

Det som idag kallas klimatfinansiering benämndes tidigare som klimatkompensation. ZeroMission har medvetet gått ifrån det ordet. “Kompensation” antyder att ett utsläpp kan vägas upp och neutraliseras så att företaget inte har några utsläpp – så är det inte. Att finansiera klimatprojekt är ett viktigt komplement till – men aldrig en ersättning för – att minska de egna utsläppen.

De två begreppen kommer från latinets ante och post, som betyder innan respektive efter. En ex-ante-kredit utfärdas alltså innan klimatnyttan uppstått – köpet fungerar som en förfinansiering – medan en ex-post-kredit ställs ut efter att klimatnyttan skett. Majoriteten av projekten på den frivilliga marknaden är av ex-post-typ.

Vilken typ av kredit som är bäst är svårt att svara på då det finns för och nackdelar med vardera metoden. Det kan till exempel kännas tryggt att köpa ex-post krediter eftersom du vet att klimatnyttan redan skett, med då många klimatprojekt genomförs i låginkomstländer är tidig finansiering ofta ett hinder.

För Plan Vivos trädplanteringsprojekt har ex-ante länge varit principen – klimatnyttan byggs upp successivt allteftersom träden växer och nås fullt ut efter cirka 20–30 år, beroende på trädslag, vegetation och klimat. Avtal sluts med småskaliga markägare som saknar egna medel att finansiera planteringen. Ex-ante-krediter ger projektägare finansiering i förväg, eftersom betalning i efterhand inte hade gjort planteringen möjlig.

En kritik mot ex-ante är att klimatnyttan riskerar att överskattas, eller att projektet inte går som planerat. Detta hanteras genom konservativa beräkningsmetoder: exempelvis räknas biomassa under mark (som rotsystem) inte in även om kolinlagring sker även där, och en riskbuffert på 10–20 % av klimatnyttan avsätts för att kompensera vid oförutsedda händelser.

Plan Vivo har nu uppdaterat sin standard (PV Climate), och projekten övergår successivt till den nya versionen i takt med sina ordinarie verifieringar. I den skiljs tydligare mellan olika typer av krediter: en fPVC (future Plan Vivo Certificate) motsvarar en förväntad, ännu inte levererad klimatnytta och är alltså ex-ante, medan en vPVC (verified Plan Vivo Certificate) motsvarar en oberoende verifierad, redan levererad klimatnytta och alltså är ex-post.

Naturbaserade klimatlösningar (på engelska nature-based solutions) är enligt IPCC bland de mest effektiva och robusta metoderna för att motverka klimatförändringarna, samtidigt som de stärker de ekosystemtjänster som gynnar både samhällen och biologisk mångfald. De har potential att på ett kostnadseffektivt sätt leverera över en tredjedel av de utsläppsminskningar som krävs för att hålla uppvärmningen väl under 2 grader. Trots det riktas bara omkring 2% av klimatfinansieringen mot naturliga klimatlösningar. Därför krävs insatser.

SBTi (Science Based Targets initiative) har också ramat in företagens ansvar tydligare. I den nya Corporate Net-Zero Standard version 2.0 – som färdigställdes i juni 2026 och gäller från februari 2027 – ersätts det tidigare begreppet Beyond Value Chain Mitigation (BVCM) av Ongoing Emissions Responsibility (OER), det vill säga ansvar för pågående utsläpp. Tanken är att företag redan under resan mot netto-noll ska ta ansvar för de utsläpp de fortfarande ger upphov till, utöver att minska dem – genom att finansiera klimatåtgärder utanför den egna värdekedjan, till exempel högkvalitativa klimatprojekt.

OER är ett frivilligt ramverk med tre erkännandenivåer (Engaged, Advanced och Leadership) som utgår från hur stor andel av de pågående utsläppen företaget tar ansvar för – från minst 1 % på ingångsnivån upp till 100 % på den högsta nivån. Bidragen kompletterar, men ersätter inte, företagets egna utsläppsminskningar. För stora företag blir ett visst ansvar för pågående utsläpp obligatoriskt från 2035. Särskilt attraktiva anses de projekt vara som utöver klimatnytta också ger sidonyttor för människor och natur.

Plan Vivo är ett standardiseringsorgan för kolkrediter och klimatprojekt. Principen kan liknas vid en ISO-standard, men Plan Vivo arbetar uteslutande med att sätta standardiserade ramar för hur klimatprojekt utformas. Standarden skapades redan 1994, ursprungligen för att hjälpa småbönder i Chiapas i Mexiko att omvandla sina planterade träd till krediter.

Att ett projekt certifieras enligt Plan Vivo innebär att det lever upp till en rad reglerade krav som säkrar hög kvalitet, och att det löpande kontrolleras så att det levererar den klimatnytta det är utformat för. Det är i samband med den kontrollen som krediterna verifieras och ställs ut. Klimatprojekten följs upp i årliga rapporter som vi på ZeroMission granskar och sammanfattar för våra kunder, där det tydligt framgår vilka fram- och motgångar projektet mött och vilka åtgärder som vidtagits. Vart femte år granskas projekten dessutom av en oberoende tredje part.

Alla dessa dokument och granskningar publiceras offentligt på Plan Vivos hemsida, och validering och certifiering sker i samarbete med oberoende kontrollorgan, som Rainforest Alliance. Sammantaget innebär en Plan Vivo-certifiering hög transparens, vilket skapar förtroende för projekten.

För en småbonde som deltar i ett projekt innebär deltagandet att minst 60 % av projektets intäkter går till det lokala samhället – en extra inkomstkälla som kompletterar deras huvudsakliga försörjning. Ett deltagande bygger på att det finns mark som bonden inte behöver för egen försörjning.

Plan Vivo-standarden har tre grundläggande syften:

• Att hjälpa människor som lever och verkar där klimatförändringarna slår som hårdast
• Att lindra fattigdom genom att erbjuda hållbara jordbruksmetoder för lokalsamhällen som drabbats av markförstöring
• Att bygga lokal kapacitet genom kunskapsöverföring, utbildning och resurser

Ofta ansöker bönderna själva, i synnerhet när ett projekt är mer etablerat – vanligen genom att redan deltagande bönder rekommenderar projektet till andra i sin närhet. Innan en bonde antas gör Plan Vivo en individuell bedömning som bland annat omfattar levnadsförhållanden, drivkrafter för att delta, hur inkomsten planeras användas och förutsättningarna att nå projektets mål.

För att kunna gå med krävs att bonden har en viss areal av mark, och att bara en bestämd andel av marken får användas till projektet. Detta för att bondens huvudinkomster inte ska äventyras. Ett annat krav är att marken inte nyligen har avskogats, så att ingen avverkar skog för att kunna gå med i projektet.

Ja. Alla ZeroMissions projekt – oavsett typ – ger ett positivt bidrag till hållbar utveckling i sitt närområde, med både ekologiska och sociala kvaliteter. Det kan handla om minskade luftföroreningar och renare vatten, bättre hälsa och levnadsstandard, nya arbetstillfällen eller överföring av kunskap och teknik. Projekt som är certifierade enligt Gold Standard – och i förekommande fall även Fairtrade Climate Standard – uppfyller sådana miljömässiga och sociala krav och kopplas uttryckligen till FN:s globala hållbarhetsmål.

Gold Standard sätter ribban högt när det gäller lokal förankring, additionalitet och bidrag till hållbar utveckling, och kräver att varje projekt mäter och redovisar sin nytta mot FN:s hållbarhetsmål.

Fairtrade Climate Standard är ett tillägg till Gold Standard, framtaget tillsammans med Fairtrade International, med särskilt fokus på att lokalsamhällena själva ska äga sina projekt. Det innebär bland annat ett garanterat minimipris för krediterna och en Fairtrade-premie som går tillbaka till producenterna, så att de kan stärka sin motståndskraft mot klimatförändringar.

Den som köper kolkrediter genom ZeroMission bidrar till att ett projekt kommer till stånd och blir framgångsrikt. Nyckeln är additionalitet – ett krav på alla projekt som innebär att projektet inte skulle ha blivit av utan finansieringen från krediterna. Additionalitet prövas med standardiserade verktyg under projektutvecklingen, bland annat genom att jämföra projektets lönsamhet med och utan klimatfinansiering.

Man tittar också på om det finns andra hinder – ekonomiska, tekniska eller strukturella – som gör det osannolikt att projektet skulle ha genomförts på egen hand. Bedöms projektet kräva finansiering från krediterna för att bli av räknas det som additionellt. Är det däremot lönsamt utan krediter, eller saknar tydliga hinder, är det inte additionellt och godkänns inte.

På den frivilliga marknaden kallas krediterna vanligen VER (Verified Emission Reductions). Tidigare fanns även CER (Certified Emission Reductions) från FN:s Clean Development Mechanism (CDM) under Kyotoprotokollet. CDM fasas nu ut – vid COP30 i Belém 2025 beslutades att mekanismen ska avvecklas helt till slutet av 2026 – och ersätts av Parisavtalets nya mekanism under artikel 6.4, Paris Agreement Crediting Mechanism (PACM).

Ja. Projekten inspekteras regelbundet av oberoende, ackrediterade kontrollorgan (så kallade Validation and Verification Bodies) under hela projektets livslängd. Vid varje verifiering kontrolleras att projektet levererar de utsläppsminskningar det är utformat för innan nya krediter ställs ut.

Utöver själva certifieringen finns idag flera oberoende aktörer och ramverk som ytterligare kvalitetssäkrar marknaden. ICVCM (Integrity Council for the Voluntary Carbon Market) har tagit fram Core Carbon Principles (CCP) – en global riktlinje för högkvalitativa kolkrediter, som både standarder och metoder kan granskas och godkännas mot. CORSIA är FN-flygorganet ICAO:s system för internationellt flyg, som avgör vilka kreditprogram vars krediter får användas för att hantera flygets utsläpp; att vara CORSIA-godkänd fungerar därmed som ytterligare en kvalitetsmarkör. Därutöver finns oberoende kreditvärderingsföretag, som Sylvera och BeZero, som bedömer och betygsätter enskilda projekt. Tillsammans ger dessa externa granskningar köparen ytterligare trygghet i att klimatnyttan är verklig och håller hög kvalitet.