December 4, 2023
”ATT BYGGA FÖR FRAMTIDEN”. Honduras, 9–12 november 2023.
På ZeroMission reser vi till de klimatkompensationsprojekt vi jobbar med då besöken bidrar till ökad förståelse, transparens och kunskapsutbyte mellan oss och projektutvecklare och deltagare. I november i år reste våra kollegor Cecilia Hall, klimatstrateg, och Henrik Juhlin, VD på ZeroMission, till Centralamerika. Här kan ni ta del av den andra delen av deras reseberättelse.
Projektet Paskaia – bakgrund
Projektet bygger ett hållbart skogsbruk tillsammans med ursprungsfolket i Mosquitia, i östra Honduras. Paskaia betyder ”att bygga för framtiden” på ursprungsfolkets språk, miskito. Mosquitia, som till största delen ligger i Honduras men också sträcker sig ner i Nicaragua, är ett område med en mycket rik flora och fauna. Men avverkningar och bränder har fått skogen att försvinna i enorma områden.
När folket som lever i detta område för några år sedan fick tillbaka äganderätten till sin mark ville de börja förvalta den på ett långsiktigt hållbart sätt. Därför startades projektet Paskaia tillsammans med bland andra forskare från Sverige.
“När vi satt i bilen på väg till projektområdet runt byn Tipi där projektet verkar åkte vi förbi många grässlätter med några få stora träd.”
– Cecilia Hall
För att verkligen kunna uppnå en långsiktigt hållbar förvaltning av detta vidsträckta område är det nödvändigt att låta människorna som bor i Mosquitia ha initiativet och känna ägandeskap och möjlighet till påverkan i projektet. Därför arbetar projektet med samskapande processer där det är centralt att alla grupper i samhället deltar, inte minst kvinnor och ungdomar som annars ofta inte kommer till tals. Ungefär 50% av alla projektdeltagare är kvinnor. Projektet är i slutfasen av processen att bli certifierat av Plan Vivo.
Sammanfattning av projektbesöket – Cecilias ord
”Många människor i Honduras drömmer om att flytta till USA, men när vi frågar människorna i Mosquitia så är deras dröm att bo kvar där de är. De som åker bort för att t.ex. studera flyttar hem igen. Det säger något om att människorna har en väldigt stark koppling till området. Likt de andra Plan Vivo-certifierade projekten vi besökte på resan så upplevde vi en väldigt öppen och nära relation mellan projektutvecklarna och deltagarna ur Moskitofolket.
Paskaiaprojektet har en otrolig potential att ha en positiv påverkan i området. På bara några år har projektmedlemmarna redan lyckats skydda en stor del mark och resultatet är tydligt när vi åker igenom projektområdet. På den skyddade marken poppar det upp små tallar och andra träd överallt. Vi ser verkligen fram emot att få följa utvecklingen av projektet framåt!”
Cecilia Hall, klimatstrateg, ZeroMission
Besöket
Ankomst till Puerto Lempira
Vi flög från San Pedro Sula i norra Honduras till Puerto Lempira som ligger nära kusten mot karibiska havet tidigt på morgonen den 10 november, i ett pyttelitet plan där det regnade in (!!) när vi åkte igenom ett regnoväder. Men resan gick bra och vi landade på en liten landningsbana av grus intill ett litet skjul som visade sig vara själva gaten. Där blev vi upphämtade av Loly, som koordinerar projektet på plats, och Marvin som jobbar som skogsbruksingenjör för Paskaia.
Loly delar sin tid mellan Sverige och Honduras och arbetar som projektkoordinator för Paskaiaprojektet. Marvin arbetar för Paskaia som skogsbruksingenjör.
På väg till Tipi
Starten av projektet Paskaia var inte helt spikrak, berättar Marvin. Initialt var väldigt många småbrukare intresserade av projektet, men då han kom tillbaka några månaden efter den initiala kontakten hade få av småbrukarna planterat några träd. De trodde helt enkelt inte på att Paskaia skulle komma tillbaka då det är vanligt förekommande att projekt initieras av utomstående utan att sedan följas upp. När de insåg att Paskaia faktiskt återkommer och menar allvar med att långsiktigt driva projektet var det många som blev intresserade.
När vi satt i bilen på väg till projektområdet runt byn Tipi där projektet verkar åkte vi förbi många grässlätter med några få stora träd. Inga småträd eller mindre plantor syntes till, och stammarna på träden var svarta av sot. I detta område odlas ingenting, utan slätterna står mestadels tomma. Loly berättade för oss att bränder är mycket vanligt och att det brinner på grässlätterna så gott som varje dag på sommaren, vilket förhindrar en naturlig återbeskogning. Av denna anledning är ju just brandskydd en av de centrala delarna av Paskaiaprojektet.
Loly berättade för oss att det i den här delen av Honduras är riktigt fattigt. Människor har kanske lite ris och bönor som de odlar i sin trädgård, men inte mycket mer.
Fram till 2023 har projektet skyddat ett område på ca 450 hektar där skogen nu långsamt kommer tillbaka. För att förhindra nya bränder byggs brandgator som kontinuerligt måste hållas öppna och bearbetas för att inte växa igen, de bygger torn där de kan spana efter bränder, de köper in vattenpumpar och utbildar projektdeltagare i hantering av skogsbränder. Allt detta kräver mycket arbetskraft och därför pengar. Marvin sa att det är här det stora jobbet för deltagarna ligger, eftersom de för att ta sig till projektområdet behöver gå 2–3 timmar. Om projektet skulle lyckas få in finansiering till t.ex. en traktor med ett släp, eller en buss som kan hantera dåligt väglag, så skulle det underlätta något enormt.
Ankomst till Tipi och besök i plantskola
Väl framme i Tipi gick vårt första besök till en av de plantskolor som projektet driver. Det bästa är om plantorna skolas om och planteras ut i slutet av november, eftersom det innebär att de då får tid att rota sig innan sommaren börjar. I ett annat närliggande växthus bevarades plantorna som senare skulle planteras ut av de fyra nya familjer som gått med i projektet i år. Genom att använda plantskolor kan projektet få ner kostanden per producerad planta. På marknaden kostar en planta 45 lempira men i och med att projektet odlar själva från frön som de köper så kan de få ner kostnaden till 10 lempira, vilket motsvarar ca 4 SEK. Får projektet finansiering till ett ännu större växthus så kan denna kostnad gå ner mer.
I byn Tipi finns en skola och en vårdcentral, men lärare och sjuksköterskor bor i Puerto Lempira som ligger 3 timmar bort med bil så de kommer bara någon gång då och då. Därför kan väldigt få läsa eller skriva.
I växthusen odlas mahogny, som kallas caoba lokalt, och cedro som är en kusin till mahogny, men inte lika dyrbar. Mahogny självsår sig inte om den inte är etablerad på en plats utan måste planteras ut som sticklingar för att de ska kunna rota sig. Plantorna i växthusen var ungefär tre månader gamla och redo att planteras. Idén i Paskaiaprojektet, liksom i många andra Plan Vivo-certifierade projekt, är att inte bara plantera endast en typ av träd eftersom olika trädarter bidrar till att öka den biologiska mångfalden. Olika plantor och träd har också skilda egenskaper som på flera sätt bidrar till att förbättra jordhälsan och mikrolivet i marken.
I en av projektets många plantskolor odlas mahogny och andra träslag, alla noga utvalda på grund av deras olika egenskaper. I enlighet med Plan Vivo-standarden används endast inhemska träd.
Som en del i att arbeta med system för agroforestry, så kallat skogsjordbruk där en viss del av odlingen går till matproduktion, så vill projektet få in kakaoplantor och rambutanträd. Marvin berättade att hans bror jobbade på ett ställe 80 km bort där de hittat kakaobuskar som är över 300 år gamla! Hans förhoppning är att Paskaiaprojektet också ska kunna få tillgång till dessa kakaobönor att odla.
Rekrytering av nya småbrukare
Under vår tid i Tipi kom en kvinna och hennes dotter förbi för att skriva på kontrakt med Paskaia och gå med i projektet, och vi fick följa en del i processen. Kvinnan satte sig ner tillsammans med representanter från Paskaia, och eftersom hon endast pratade miskito, det lokala språket, fick ytterligare en kollega hjälpa till att översätta. Det är alltid centralt att småbrukarna förstår vad som sägs och vad som står i kontakten. Långsamt och metodiskt gick de tillsammans igenom kontraktet, innan kvinnan tillslut skrev på för att gå med i projektet. Sin kopia rullade kvinnan ihop och lade ner i sin handväska. Nästa steg i processen är att de ska rita upp sin mark och hur hon tänkt att den ska se ut om 10–15 år.
Här lärde vi oss att gå med blöta fötter. Vi vadade genom vattendrag med vattennivå långt över stövelskaften och genom djungelliknande natur.
Besök på Rugamas gård
Vi satt under Rugamas hus då det börjat regna. Där satt också två kvinnor och två små barn. En höna kom förbi och flög upp och satte sig i ett plastskynke som hängde som en påse från taket. Efter att Rugama anlänt, han var inte där när vi kom, gick vi ut i hans trädgårdsland och tittade på caoban (mahognyplantorna) som planterats där. Marvin pekade ut vissa träd som planterats för nära redan etablerade plantor och vissa som planterats med mer utrymme. Det syntes stor skillnad där det hade planterats ”rätt” på sättet träden vuxit och fått utrymme att breda ut sina grenar.
Rugama var den av de första 11 familjer som gått med i projektet år 2022, men också en av dem som behövde komplettera med lite plantor för att vissa dött. Vi märker och förstår att det har varit en brant ”learning curve” initialt i projektet, både för deltagare och representanter från Paskaia. Idag har de bättre kunskap om vad som funkar och inte funkar och vad som behövs göras eller förklaras på ett bättre sätt. På Rugamas gård stod caoba och cedro utplanterade bland matbanan, yucca och andra grödor. Marken kan odlas på tills träden blir av en viss storlek, sen roteras odlingen till en annan mark.
Henrik ställde frågan vad Loly och Marvin skulle vilja förmedla om projektet till potentiella köpare. Marvin svarade kort att jorden har två lungor, den ena är Amazonas och den andra är La Mosqitia, området där Paskaiaprojektet verkar, vilket understryker vikten av att återbeskoga i detta område.