Av: Peter Malmgren & Filip Dessle

Ursprungssamhällen har traditionellt betraktats som offer för klimatförändringar, som passiva aktörer utan varken kapacitet eller politisk röst till att påverka. Men idag förs det fram allt mer bevis på att ursprungsbefolkningar istället har en nyckelroll i strategier för att bevara ekosystem och visa på anpassning i ett föränderligt klimat. Flera av ZeroMissions klimatkompensationsprojekt samarbetar med just ursprungsbefolkningar i olika delar av världen.

Ursprungsbefolkningar representerar idag cirka 5% av jordens population¹ och brukar cirka 24% av världens landområden, där omkring 80% av jordens biodiversitet² finns. Deras levnadssätt innebär ofta att nyttja och hushålla med lokala resurser i samklang med ekosystem, vilket bevisas av den rikedom av biodiversitet som finns i områden där ursprungsbefolkningar kunnat leva ostört från exploatering. Då klimatförändringar påverkar nejden finner många av dem nya sätt att anpassa sig på, men denna resiliens förutsätter att de har tillgång till egna marker.

Ursprungsbefolkningar har länge betraktats som en passiv del av naturen som antingen står i vägen för exploatering eller måste konserveras, likt regnskogar. Även inom klimatarbetet har de ibland åsidosatts: exempel från Latinamerika är appropriering av land till förmån för palmodling åt biobränsle¹.

Trots att de är minst skyldiga till utsläpp så är ursprungsbefolkningar de mest sårbara för konsekvenserna av klimatförändringar. Detta beror primärt på att de:

• ofta är bosatta i områden som starkt påverkas av klimatförändringar: polar-, öken-, berg- och kustområden samt små öar.
• är beroende av lokala land- och naturresurser för grundläggande behov som mat, boende, medicin, bränsle etc.
• globalt sett hör till de mest fattiga och marginaliserade grupperna.

Men synen på dem som hjälplösa offer för klimatförändringar har under de senaste årtiondena förändrats; de har nu börjat ses som nyckelaktörer i att skydda naturområden från exploatering samt att bevara och vårda ekosystem. De besitter unika kunskaper över områdena de lever i och hur lokal anpassning till natur- och klimatföreteelser kan se ut; avgörande bidrag till den vetenskapliga forskningen.

Ett officiellt erkännande av detta har öppnat upp för samarbeten och dialoger mellan ursamhällen, NGOs och myndigheter. Att således stärka deras landrättigheter och integrera dem i klimatarbetet blir en central aspekt för hållbar utveckling³. FN klassificerar idag ursprungsbefolkningar som en deltagande aktör i internationella forum och de erkänns formellt som stakeholders. Parisavtalet, antaget 2015, menar att deras rättigheter och deltagande bör stärkas och deras traditionella kunskaper inkorporeras i klimatarbetet⁴.

Hur arbetar ZeroMission med ursprungsgrupper?

Vi på ZeroMission samarbetar med Plan Vivo, som liksom oss ställer höga krav på att våra klimatkompensationsprojekt utöver klimatnyttan ger sociala och ekologiska mervärden. Flera av våra projekt adresserar just ursprungsbefolkningar och deras rättigheter. Läs om två av dem nedan!

Projektet Bujang Raba i Indonesien engagerar fem inhemska byar i att skydda Sumatras regnskogar från skövling och tjuvjakt. Storskalig odling av oljepalmer har lett till konfrontationer mellan lokalsamhällen och företag, med brott mot mänskliga rättigheter som följd.

Invånarna är beroende av skogens höga biodiversitet och engageras därför i dialog och utbildning kring hur området kan brukas hållbart, där deras egna kunskaper om naturen kommer till del. Kryddor och andra inkomstgivande grödor har introducerats, vilkas intäkter bl.a. går till att utveckla lokal tillförsel av vatten- och naturgas-energi, och minska bränsleutsläpp. Byarna har genom projektet organiserat sig internt för att dela kunskaper och skydda sina rättigheter: när just rättigheter kopplas till land så blir naturen betydligt svårare att exploatera.

 Bujang Raba community village – Sumatra. Foto: IVAR Sthlm

Projektet Yaeda Valley i norra Tanzania arbetar med den pastorala jägar/samlar-gruppen Hadza för att stärka både landrättigheter och lokal resurshantering. De får sitt livsuppehälle från skogarnas ekosystem, som med deras uppfinningsrikedom rymmer allt de behöver: mat, verktyg, byggmaterial och medicin.

Ekosystemen hotas här primärt av avskogning och tjuvjakt. För att bevara natur-, djur- och växtliv engageras lokalinvånarna i odling men även i att övervaka och skydda området från olovligt bruk. Projektet ger inkomster och stärker landrättigheter, vilket försvårar negativ markexploatering. På så vis kan invånarna själva besitta och styra utvecklingen i sitt lokalsamhälle. Detta projekt belönades tidigare i år (2019) med Equator Prize för dess innovativa och framgångsrika arbete.

På bilden Ezekiel Philipo från Hadza stammen. Foto: Carbon Tanzania

Vägen framåt

Stora delar av de naturområden som rymmer mycket av jordens biodiversitet vårdas av ursprungsbefolkningar. Deras agens bör därför ytterligare stärkas och vävas in i arbetet för hållbar utveckling. Rätten till land skyddar både dem och naturen från att kränkas av exploaterande intressen, och är således central i det internationella klimatarbetet.

Fler och fler resultat visar samtidigt att de initiativ och klimatstrategier som utarbetas i samarbete med ursprungsbefolkningar är mycket framgångsrika, och utgör starka komplement till den kvantitativa vetenskapen. Deras traditionella kunskap och livsstil tjänar som påminnelse om och exempel på hur människan kan leva i samklang med sin omgivning.

Referenser

 ¹ Castillo et al., 2017. Indigenous peoples, local communities and climate change mitigation

 ²  Etchart, 2017. The role of indigenous peoples in combating climate change

³Cordon, 2019. Indigenous people’s work in world’s protected areas is ignored and untapped

⁴UNFCCC, 2017. New UN Platform to Boost Indigenous Peoples and Local Communities’ Climate Action