Utbytet syre koldioxid, en förutsättning för livet, vårt och de andra icke mänskliga individerna som våra liv hänger på.

I skrivande stund är den globala medeltemperaturen ca en grad varmare sedan den industriella revolutionen. Forskningen säger att vi har detta årtionde på oss att böja kurvorna mot en mera ”Holocen-liknande” framtid som kan trygga välståndet i en växande värld. Med andra ord måste vi göra allt som står till buds för att minska utsläppen radikalt, och snabbt.

Jag pratade nyligen med en erfaren biolog som berättade att han var tveksam till om vi skulle klara omställningen, men vi har inget annat val än att försöka sade han, utan att låta det minsta deprimerad. Det fanns något uppiggande i detta. Nu har vi världens möjlighet att göra saker annorlunda, på riktigt. Men hur frågar sig många? Ja, det vet vi inte måste det ärliga svaret bli, men vi måste iallafall försöka. Vi måste försöka med ett konstant experimenterande och utvärderande. Vi behöver innovationsförsök, lösningsförsök, produkt- och tjänsteförsök, ledarskapsförsök och en massa andra försök. Ansatser, experiment och tester. Någonstans här ligger tjusningen. Att prova det oprövade. Klimatkompensation som tjänst kan sägas vara ett sådant här nytt lösningsförsök, hittills har det visat sig, i vissa fall och med rätt förutsättningar, framgångsrikt. Ledarna klimatkompenserar såklart för vår verksamhet och de aktiviteter som ger upphov till klimatpåverkan. En stor sådan påverkan för oss är våra resor. Ledarna är ett tjänsteföretag som ”säljer” trygghet till våra medlemmar, vi företräder och förhandlar, utvecklar och utbildar. Många gånger måste vi träffa dem vi företräder, vara på plats fysiskt för att ett meningsfullt stöd eller hjälp ska kunna ske, men ibland går det att lösa på alternativa sätt, mötas måste vi, men inte fysiskt.

Just nu har vi påbörjat arbetet med att se över våra resor för att de ska minska och det finns flera skäl till det – tid, pengar, komfort, säkerhet och miljö. Inledningsvis har vi tagit hjälp av en resekonsult och när jag nyligen hade det första mötet med henne och resonerade om hur våra resor kan bli hållbara spände hon ögonen i mig och sade. ”Nu ska ni sluta prata resor, bara prata möten”. Jag nickade upphetsat. Just så. Att få möjlighet att vända på perspektiven för att skapa nya möjligheter. Istället ska vi fokusera på kvalitén i mötet. Vilket är syftet, upplägget, deltagarna, processen, sedan frågar man sig, hur ska vi mötas, behöver vi en resa, för vem eller vilka isåfall, eller går det lika bra att mötas på distans? Att mötas IRL (in real life) är ju som utbytet mellan syre och koldioxid, en nödvändig process. Eller? Forskning från Chalmers visar bland annat att strukturen och kulturen i mötet måste vara på plats innan tekniken tas i bruk, allt för att skapa en grundläggande känsla av kontroll och delaktighet hos mötesdeltagarna. Det skiljer ju sig inte från det fysiska mötet, och handen på hjärtat, hur ofta är detta på plats i ett möte oavsett form? Här finns alltså massor av lärande och utveckling att göra som kommer påverka mötets kvalité och på köpet minska resorna.

I bakhuvudet gror en gammal idé om en resfri vecka, vad skulle hända då? Vad skulle vi lära oss, vad skulle fungera bättre och sämre? Tänk om flera organisationer utmanade varande i en resfri vecka, vad skulle vi lära oss som vi kunde dela? Allt för att snabba på de lärande försöken med resfria möten, värt ett försök i alla fall!

Erika Svensson,

Ledarskapsutvecklare hållbarhet och ledarskap och Hållbarhetsansvarig på Ledarna