Första steget i etableringen av ett trädplaneringsprojekt är identifiera lämpliga områden och deltagande samhällen i enighet med Plan Vivos kriterier. Ett av dessa kriterierna är projektet skall vara additionellt och bidra till hållbar utveckling. Detta innebär att platser väljs ut där trädplantering inte genomförs i nuläget och där det inte är troligt att investeringar för att plantera träd kommer genomföras. Trädplanteringen måste också bidra till ekosystemtjänster och klimatanpassning varför enbart inhemska trädarter som är anpassade efter platsens klimat planteras. Småbrukare och samhällen som vill delta i projektet och uppfyller kriterierna skriver sedan kontrakt på mellan 20–25 år tillsammans med Plan Vivo som specificerar hur landanvändningsplanerna, också kallat Plan Vivos, skall följas och hur utbetalningarna från försäljningen av klimatkrediter skall genomföras. För att säkerhetsställa att projektaktiviteternas långsiktighet och att inte planteringen konkurrerar med annan verksamhet, exempelvis matproduktion, behöver deltagarna uppvisa markägarskap.

Nästa steg är att utreda referens-scenariot, dvs hur mycket kol som kommer att lagras per hektar mark om projektet inte skulle genomföras. Baserat på referens-scenariot beräknas sedan klimatnyttan genom att jämföra kolbindning med projektet och utan projektet. Beroende på klimat, vegetation, trädart och planeringssystem, som avgör hur tätt träden planteras, varierar kolbindningen per hektar mark.

Bilden illustrerar hur kolbildningen sker i träd som planteras i projektet Trees for Global Benefit, Uganda. Den totala kolbindningen med blandade inhemska trädarten under avtalsperioden med småbrukarna (25 år) är 65 ton C/ha. Den säljbara klimatnyttan är 58 ton C/Ha, motsvarande 215 tCO2/ha. Det beräknas genom att subtrahera kolbindning utan projektet (4,5 ton/ha) och med en riskbuffert på 10 % (24 ton/ha).

OBS: Värdena i figuren syftar till att illustrera en storleksordning och skall inte ses som exakta värden.

Projekt kommer enbart att lyckas uppnå långsiktig klimatnytta om de kan leverera hållbara ekonomiska fördelar till småbrukare och samhällen som går utöver inkomsterna från försäljning av klimatkrediter. Inkomsterna består huvudsakligen av användningen eller försäljning av träprodukter när träden regelbundet gallras och avverkas men kan även bidra till ökad produktion från jordbruksprodukter, t.ex. kaffeplantor gynnas av att växa under skugga från träden.

Kommer träden att stå kvar?

Hur kan man garantera att klimatnyttan är beständig och att inte träden försvinner någon gång i framtiden? Detta är central fråga som handlar om riskhantering. Riskhantering är genomgående i varje steg projektens utveckling, allt ifrån valet av planteringsområde till uppföljning och stöd efter kontraktsperioden med projektdeltagarna är över. Det är heller inte meningen att träden ska stå kvar utan regelbunden gallring, avverkning och återplantering är viktig del för att generera inkomster. På så vis varierar den faktiska kolbindningen per hektar från år till år men sett över tid skapas en beständig genomsnittlig ökad kolbindning per hektar. Den främsta risken för projektens långsiktiga klimatnytta är oförutsägbara händelser som inte kan kontrolleras av projektorganisationen. Detta innefattar t.ex. skogsbränder, torka och trädsjukdomar. För att hantera detta avsätter Plan Vivo 10–15 % av varje utställd klimatkredit i en riskbuffert där krediter kan annulleras i händelse av att kolbindningen reduceras.

Det främsta beviset för att träden faktiskt står kvar är att se till de befintliga projektens utveckling. Projektet Trees for Global Benefit i Uganda firade förra året 15 år och sedan starten med 33 anslutna småbrukare är idag över 6000 småbrukare anslutna fördelade på 12 distrikt. Genom trädplantering har projektet bundit över 1 miljon ton CO2.