Hur ser du på marknaden för köp av kolkrediter som ett verktyg för att hjälpa individer i Uganda, och samtidigt nå de globala klimatmålen?

Först och främst måste vi gå tillbaka till vad handel med kolkrediter innebär. Det är ett fenomen som uppkom under Rio-konventionen år 1992. Idén om handel med koldioxid uppstod ungefär då, men blev verklighet först med Kyotoprotokollet, vilket var den verkliga starten för den frivilliga marknaden. Som en ny marknad var det alltid givet att det skulle finnas utmaningar när det gäller att få människor att förstå och uppskatta vad den kan, och borde, göra.

Men nu, med undertecknandet av Parisavtalet, har nästan varje land i världen tilltro till handeln med kolkrediter, vilket återspeglas i artikel sex i avtalet. Vi ser tydligt att världen har enats kring detta, och det finns en nivå av samsyn kring att det är rätt sak att göra. Så när det gäller huruvida jag håller med om att marknaden är bra eller inte är min syn helt enkelt att jag håller med resten av världen.

Det som är nytt nu är att vi talar om krediter med hög integritet, vilket betyder att de inte bara bidrar positivt till klimatet utan också till det lokala folkets välmående och försörjning. Kolkrediter är helt enkelt ett trovärdigt sätt att hantera klimatförändringarna.

Patrick Byakagaba är forskare vid Makerere University i Uganda med specialisering inom miljöstyrning och policy.

Varför tror du att handel med kolkrediter är en så splittrande fråga?

Enligt min mening är den största orsaken till skillnaderna i uppfattning kring kolkrediter ideologiska skillnader. Som forskare, akademiker och beslutsfattare finns det de som inte alls tror på handel med ekosystemtjänster, och särskilt inte på handel med koldioxid.

Det handlar om ideologi, och ganska ofta syns det att den kritiska forskningen finns där för att rättfärdiga den ideologi som forskarnas förutfattade meningar bygger på. Författarna presenterar en viss berättelse för att stödja en särskild teori, utan att nödvändigtvis se hur deras forskningsmetod och teoretiska ramverk oundvikligen påverkar resultaten. På så sätt blir det forskningsmetoden som genererar resultaten, snarare än en oberoende undersökning.

På senare tid har jag valt att acceptera att vi är olika och att vi inte kan tvinga människor att tänka på ett sätt de inte håller med om. Om någon anser att det är fel att betala för klimatåtgärder eller att kompensera för sina egna utsläpp utifrån en viss ideologi, har de rätt till den åsikten. Men det är väldigt viktigt att de då tydligt deklarerar sina ståndpunkter. Det är god forskningssed att öppet redovisa sitt intresse eller sin åsikt när man gör forskning och presenterar sina resultat som ett objektivt perspektiv.

ZeroMission har besökt projektet Trees for Global Benefit i Uganda ett flertal gånger, senast i juni 2024.

Ser du också skillnader i forskningsresultat beroende på vem som utför forskningen?

Självklart. Om man misslyckas med att ta hänsyn till eller förstå den lokala kontexten i en studie, får man troligen bara en ytlig förståelse av vad som faktiskt pågår. På grund av detta finns det en stor klyfta mellan forskare från det globala nord och oss i det globala syd när det gäller förståelsen av klimatprojekt i Uganda – och i syd generellt.

Det är förståeligt att nyanserna missas av forskare från det globala nord när de bara är här i två veckor eller en månad. Jag är ugandier, men jag behöver ändå mycket tid ute i fält för att verkligen förstå den lokala kontexten – de sociala, kulturella och ekonomiska förhållandena. Om någon är här i bara några veckor eller en månad är det mycket troligt att de missar det. Men jag tror fortfarande att den största skillnaden mellan oss och de flesta forskare från det globala nord är ideologisk.

När jag forskar om kolkreditprojekt tittar jag på hur de faktiskt genomförs. Men det finns andra som närmar sig forskningen utifrån inställningen att vi aldrig ens borde ha övervägt att använda klimatprojekt som ett verktyg mot klimatförändringarna. Och det påverkar i hög grad de resultat och slutsatser de drar. Jag tycker det är olyckligt att vissa människor tror så, men det är deras rätt att göra det.

Hur skiljer sig deltagandet i Trees for Global Benefit-projektet från andra liknande projekt som inriktar sig på markanvändning?

Först och främst har träd alltid varit en del av jordbruket i våra samhällen. Det finns väldigt få samhällen där man inte har fruktträd eller träd för ved på sin mark. Vi är inte som européer eller amerikaner som använder gas eller el – här använder nästan alla biomassa för sina energibehov. Runt 92 % av befolkningen använder biomassa, och källan till den är gården – antingen behåller man befintliga träd eller så planterar man fler.

TGB-projektet arbetar vanligtvis med småbrukare som integrerar träd, så du hittar inga stora trädplanteringar på hundratals hektar. Istället hittar du människor som har enstaka träd på sina gårdar, och de säljer kolkrediterna tillsammans i kooperativ.

Träden de planterar samverkar positivt med grödorna de odlar. Det betyder att skördarna inte minskar. Till exempel kräver kaffe skugga, så man planterar träd som ger den skuggan, vilket leder till bättre skördar. Det finns belägg för detta i den forskning vi själva gjort, och samma sak kan man se i Brasilien.

När man jämför med alternativen är markstorlek en avgörande faktor. Har man en halv hektar vill inga sockerföretag samarbeta med en, eftersom det skulle hota livsmedelssäkerheten. Tobak var tidigare en vanlig gröda här, men den är inte längre lönsam i jämförelse med matgrödor. Jag tror därför att en stor del av framgången med TGB-projektet beror på den positiva interaktionen mellan träden och de grödor som odlas. Om skördarna hade påverkats negativt, kan jag säga med säkerhet att folk skulle hoppa av – bönder är inte dumma, de fattar beslut baserat på avkastning.

Genom agroforestry – skogsjordbruk där inhemska träd planteras tillsammans med nyttogrödor – bidrar projektet till ökad matsäkerhet, tillgång till ved, förbättrad markkvalitet och stabilare inkomster. 

Har TGB hittat en nisch när det gäller vilka de samarbetar med och vad bönderna får i utbyte?

Ja, om man ser till statistiken har majoriteten av bönderna i projektområdet lite mindre än en hektar mark. Det finns väldigt få som har stora markområden. Projektet har därför riktat in sig på rätt kategori – de med små marker, som måste odla matgrödor men också behöver träd för skugga, ved eller frukt.

TGB uppmuntrar dessutom bönderna att plantera fruktträd som jackfruit, avokado och mango. Dessa ger både inkomster genom kolkrediter och genom fruktproduktion – en dubbel vinst för bönderna.

Men projektet måste anpassa sig till vilka trädarter som är lämpliga för de lokala samhällena. Därför arbetar man inte med arter som eucalyptus och tall. Det är viktigt att projektet passar ihop med de behov och ambitioner som finns i samhällena, annars riskerar man att försämra människors försörjning.

Hur svarar du på påståenden om att projektet ökar ojämlikheten i samhällena?

Först måste man avgöra om vi pratar om ojämlikhet eller orättvisa, för det är en stor skillnad. Om man odlar bönor och majs frågar ingen hur jag delar min inkomst. När jag planterar träd och säljer kolkrediter, vilket är min produkt, äger jag krediterna fullt ut och kan själv bestämma till vem jag säljer och hur jag använder pengarna.

Det är okej att diskutera intäktsdelning, men det måste vara på mitt initiativ, som ägare. Det är en viktig diskussion vi måste börja ha, eftersom dessa krediter inte kommer från en skog som förvaltas i allmänhetens intresse, utan från privat mark. Om jag lägger ner arbete, tid och resurser på att odla dessa träd, och någon säger att jag ska dela en viss procent av intäkterna, tycker jag det är orättvist.

När det gäller frågan om projekten skapar ojämlikhet i markägande, är svaret nej. Det markägandesystem vi har definierar tydligt vem som äger vad. Vi pratar inte om människor som planterar träd på gemensamt ägd mark och behåller vinsterna själva, utan om människor som planterar träd på sin egen mark.

Jag tror återigen att problemet ofta ligger i att forskare från det globala nord saknar förståelse för detta sammanhang. De antar ofta att all mark i Afrika är gemensamt ägd. Det kanske stämde på 1800-talet, men inte längre. Visst finns fickor av gemensamt ägd mark, men det mesta är privatägt.

Vyer över gårdar på landsbygden i Uganda, utanför Kampala. 

Hur bidrar TGB till klimatanpassning och resiliens?

När vi pratar om resiliens måste vi tänka på fyra saker: två P och två R. De två P står för prevention (förebyggande) och preparedness (beredskap), och de två R för response (insats) och recovery (återhämtning). Det är grunden i katastrofriskhantering.

Att plantera träd på jordbruksmark förhindrar jorderosion – en stor risk som träden hjälper till att minska. Kraftiga regn blir allt vanligare, och utan träd kan näringsrik jord sköljas bort, vilket leder till sämre skördar.

Dessutom ger TGB tillgång till inkomster från kolkrediter och andra källor, vilket gör bönder mer förberedda om delar av deras försörjning slås ut av extremväder. Träd påverkas inte av torka på samma sätt som ettåriga grödor gör. Om majsskörden slår fel kan inkomster från kolkrediter och fruktträd fungera som en buffert.

Risken för extremväder ökar hela tiden, och vi kan inte stoppa det – bara förbereda oss. Projektets aktiviteter gör det lättare att återhämta sig efter torka eller skyfall, eftersom de minskar de negativa effekterna från början och stärker samhällenas förmåga att bygga upp sina liv igen.

Patrick Byakagaba är forskare vid Makerere University med specialisering inom miljöstyrning och policy. Han har tidigare studerat naturresurshantering och hållbart jordbruk i Oslo innan han avslutade sin doktorsexamen i skogsstyrning.

Idag forskar han på agroforestry – skogsjordbruk – och kolinlagring i Uganda, stödjer den ugandiska regeringen i utvecklingen av deras klimatpolitik, och fungerar som ordförande för Uganda Forests Working Group för att bidra till utvecklingen av skogspolitik och att säkerställa god praxis.

This is a summarized and translated version of the original interview. Click here to read the full interview. 

Här kan du ta del av Patricks forskningsrapport: “Mapping the Ontology and Epistemology of Research Into Forest Carbon Offsetting in Developing Countries”.