Additionalitet är ett av de viktigaste kriterierna vid utvecklingen och certifieringen av ett klimatkompensationsprojekt. Additionalitet är direkt avgörande för att ett projekt skall ha s.k. ”miljömässig integritet” och att finansieringen av projektet skall leda till verkliga utsläppsminskningar. Svårigheten i att bedöma om ett projekt är additionellt beror på att utsläppsminskningar sker hela tiden och av olika anledningar. Omständigheterna för ett projekt och regionen där det befinner sig förändras också oregelbundet över tid vilket försvårar bedömningen ytterligare.

Utsläppsminskande aktiviteter kan exempelvis drivas av nya eller striktare lagkrav som ställer krav på utsläppsminskningar. Investeringar i utsläppsminskningsåtgärder kan även göras för att de är lönsamma i sig själv utan ytterligare finansiering genom klimatkompensation. Exempelvis är investeringar i förnyelsebar elproduktion en alltmer lönsam affär jämfört med fossilt producerad el. På liknande sätt är projekt som syftar till att effektivisera ljuskällor med hög sannolikhet inte additionella då energieffektiviseringar ofta finansierar sig själva genom lägre energikostnader. För att en åtgärd skall vara additionell måste finansiering genom utsläppskrediter ha en avgörande effekt på om åtgärder skulle genomföras.

I en omskriven studie publicerad av Öko-institue, 2016, som granskade FN:s ramverk för handel med utsläppskrediter, Clean Development Mechanism (CDM), framkom det att 85 % av alla studerade klimatkompensationsprojekt inom CDM hade låg sannolikhet att vara additionella. Detta beror framförallt på att många tillåtna projekttyper inom CDM, som exempelvis vatten- och vindkraft, inte längre är additionella av anledningarna som beskrivits ovan. Majoriteten av projekten inom CDM har dessutom finansiering från annat håll än genom klimatkompensation och riskerar därmed ha att ha låg additionalitet. En annan orsak till bristande additionalitet kan bero på standardiserade referensscenarion som överskattar utsläppen om projektet inte skulle ha funnits. Referensscenario (eller baseline) är den uppskattning av vad utsläppen skulle varit utan att projektet skulle funnits. Referensscenarion bör baseras på konservativa överskattningar för att inte klimatnyttan av en åtgärd värderas högre än vad den i verkligen är.

Bedömningen om ett projekt är additionalitet är komplext och behöver ta i hänsyn till flera parametrar, bland annat:

1. Hur stora skulle utsläppen vara om projektet inte fanns?
2. Vilka finansiella incitament finns för att utveckla projekt utan en efterfråga av utsläppskrediter?
3. Vilken teknisk utveckling kan förväntas i framtiden?
4. Vilka lagkrav finns som kan påverka utsläppsminskningar?

Projektutvecklare behöver även ta i hänsyn till vilken region projektet befinner sig i och vilka förutsättningar som råder idag och i framtiden. Komplexiteten i dessa bedömningar gör det svårt att göra binära bedömningar om att ett projekt är eller inte är additionellt. Det handlar istället om att bedöma om ett projekt har hög eller låg sannolikhet att vara additionellt.

ZeroMission samarbetar primärt med projektstandarderna Plan Vivo, Gold Standard och Fairtrade Climate Standard som har robusta och omfattande system för att säkerhetsställa högsta möjliga additionalitet i projekten som certifieras. Vi väljer dessutom projekttyper som bedöms ha högsta sannolikhet att vara additionella och leda till mervärden utöver klimatnyttan. I våra trädplanteringsprojekt genom Plan Vivo finansieras en utsläppsreduktion innan den har skett, vilket benämns Ex-Ante, vilket ökar sannolikheten för att åtgärden inte skulle sket ändå.