september 1, 2026
Under webbinariet om SBTi Corporate Net-Zero Standard (CNZS) V2.0 fick vi in fler frågor än vi hann besvara under den avsatta tiden – jättekul med så mycket frågor! Här har vi samlat samtliga frågor med svar, grupperade efter tema så att du kan hoppa direkt till det som är relevant för er.
Svaren bygger på den nya standarden CNZS V2.0, publicerad i juni 2026, och på de förtydliganden vi fått från SBTi. Flera delar av regelverket är fortfarande under utveckling, och kompletterande guider och vägledning är att vänta. Där så är fallet har vi noterat det i svaret.
Innehåll
Se en inspelning från webbinaret här:
Sju förändringar påverkar de flesta företag:
Frågan går inte att besvara helt objektivt, men det här bedömer vi som de största riskerna och fallgroparna:
SME-standarden är inbakad i CNZS V2.0. Under V2.0 har uppdelningen mellan SME och icke-SME ersatts helt av klassificeringen i Kategori A och B. Företag som tidigare klassades som SME hamnar i de flesta fall i Kategori B enligt det nya ramverket, så Kategori B är i praktiken efterträdaren till SME-kategorin.
Definitionen är alltså relativt lik, men kraven skiljer sig åt. V2.0 är det enda övergripande ramverket, och skillnaderna mellan Kategori A och B anges tydligt genomgående i dokumentet där kraven skiljer sig. Även om kraven inte är lika omfattande som för Kategori A-företag kommer Kategori B-företag att uppleva att den nya standarden ställer högre krav än den tidigare SME-standarden gjorde. Kategori B-företag kan ha lättare att navigera med hjälp av det fristående kriteriedokument för Kategori B som SBTi publicerat tillsammans med V2.0.
Det är snarare tvärtom. Att välja det senaste rapporteringsåret (MRY) som basår innebär ingen nollställning. Tillägget av en tredjepartsgranskad bedömning vid cykelns slut säkerställer att målen speglar den aktuella verkligheten och en framåtblickande ambitionsnivå.
Om framstegen är otillräckliga sätts nästa cykels mål utifrån en högre utsläppsbas, vilket automatiskt gör den årliga minskningstakten brantare. Det finns ingen mekanism för att nollställa klockan eller mjuka upp banan.
Detta täpper till ett långvarigt ansvarsglapp som fanns under V1.
Rounak Niranjan är klimatstrateg på ZeroMission och certified Science Based Targets expert.
Redan validerade mål fortsätter att gälla fram till ert M5YR-datum eller ert målår, beroende på vilket som inträffar först – förutsatt att ni inte behöver räkna om er inventering eller era mål dessförinnan.
Infaller datumet efter 2028 ska ni använda CNZS V2.0. Infaller det under 2027 kan ni välja mellan V1.3.1 och V2.0.
Inte omedelbart. Men en obligatorisk femårsöversyn (M5YR) kommer att utlösas före ert målår, och vid den översynen ska ni bedöma era mål mot den standard som gäller då.
För M5YR som infaller efter februari 2028 är V2.0 det enda tillämpliga ramverket. Ni behöver alltså uppdatera målen till V2.0:s krav vid den tidpunkten, även om ert ursprungliga målår ligger flera år framåt.
Kortfattat, ja. Men en omräkning av basåret till följd av strukturella förändringar eller andra giltiga skäl kan utlösa en omkalibrering och uppdatering av målen. Om detta sker efter 2028 men före den obligatoriska femårsöversynen (M5YR), behöver era mål anpassas till V2.0 redan då.
Oavsett rekommenderar vi starkt att göra en beredskapsgenomgång under övergångsperioden, för att identifiera möjligheter och risker givet den nya utformningen och de högre kraven i målen.
En omräkning av basåret till följd av väsentliga förändringar i växthusgasinventeringen (enligt definitionen i policyn för basårsomräkning) utlöser inte automatiskt en uppdatering av målen. Den utlöser i stället en omkalibrering – det steg där målen bedöms mot den reviderade inventeringen och de kriterier som använts vid valideringen, för att avgöra om en uppdatering av målen krävs.
Om ni uppdaterar målen före den 1 februari 2028 kan ert företag välja mellan V1.0 och V2.0 av standarden. Efter den 1 februari 2028 blir V2.0 obligatorisk.
Förändringar i standarden träder aldrig i kraft omedelbart, och äldre versioner fasas ut successivt, vilket ger företag gott om tid att ställa om.
Om ni byter till V2.0 innan målåret, som i ert exempel, har ni möjlighet att välja en kortare period än de föreskrivna fem åren för den första målcykeln. Det är C9.2(a), och det är helt frivilligt. Väljer ert företag det alternativet kan ni sätta ett kortare bryggningsmål. I annat fall gäller C9.2(b).
För alla efterföljande målcykler gäller C9.2(b) som standard, vilket innebär att målen måste löpa över fem år.
Samma svar som ovan.
Inlämningsdatumet avgör vilken standard som gäller. Ni kan lämna in enligt V1 i januari 2027.
SBTi Corporate Net-Zero Standard är det globala ramverket för hur företag sätter vetenskapligt förankrade klimatmål – det vill säga mål som är i linje med vad klimatvetenskapen kräver för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5°C. Över 11 000 företag världen över har hittills satt mål inom SBTi:s ramverk. Version 2.0 är en direkt respons på tio år av erfarenheter, konsultationer och pilottester, och utgör ett av de viktigaste klimatpolitiska dokumenten för företagsvärlden under 2026.
Mer detaljer om ramverket för tredjepartserkännande av råvarucertifikat kommer framöver.
Projekt och marknadsinstrument är giltiga verktyg för genomförande och uppföljning av mål, förutsatt att de uppfyller de integritetskriterier som fastställs i standarden. De förblir giltiga genom hela målcykeln, inklusive genom eventuella legacy-bestämmelser där sådana är tillämpliga.
Mekanismen är i grunden densamma. Ett certifikat som representerar biogasens miljöattribut överförs och annulleras för att styrka ett påstående.
För el-EAC:er finns nu ett etablerat ramverk kring near, new and now: near avser leveransregion, new avser produktionsanläggningens ålder och now avser tim- eller årsmatchning. Motsvarande kriterier för biogas väntas under Q4 2026.
Book-and-claim- och massbalansinstrument är inte kategoriskt uteslutna, men måste uppfylla integritetskriterierna och redovisas separat från den fysiska växthusgasinventeringen. Ett företag kan inte kvitta biogaskrediter mot fysiska Scope 1-utsläpp – de redovisas vid sidan av, som ett systembidrag.
EAC:er försvinner inte, men rollen förändras. Under V2.0 är de ett genomförandeverktyg i implementeringshierarkin snarare än en bokföringsmekanism, och de redovisas separat från den fysiska inventeringen i stället för att kvittas mot den.
För att vara giltiga behöver el-EAC:er (ursprungsgarantier) uppfylla tre kriterier:
Kraven får verkan i samband med att V2.0 öppnar för validering den 1 februari 2027. Långsiktiga marknadsinstrument som PPA:er, VPPA:er och fleråriga certifikatavtal tecknade före det datumet omfattas av så kallat legacy-skydd under avtalets återstående löptid. Kortsiktiga och löpande spotköp av obundna EAC:er omfattas inte av den bestämmelsen. Detaljerad vägledning för el väntas under Q4 2026, och motsvarande kriterier för övriga råvarucertifikat under samma period.
En nyhet värd att notera: V2.0 tillåter uttryckligen att samma verktyg som används för Scope 2 också används för el i värdekedjan – alltså el som ligger i Scope 3, exempelvis i inköpta varor och tjänster eller i användningen av sålda produkter. Både obundna EAC:er och (virtuella) PPA:er är godkända instrument. Där ni vet var elen förbrukas ska matchningen ske inom samma leveransregion. Där platsen är okänd får aktivitetspoolen definieras bredare, till exempel nationellt eller regionalt.
Under V2.0 förankras ambitionsnivån för Scope 2 i den fysiska inventeringen, medan marknadsinstrument används som genomförandeverktyg och redovisas separat.
Om certifikat för fjärrvärme med låga utsläpp (till exempel från spillvärme eller förnybara källor) kommer att kvalificera sig som godkända marknadsinstrument under implementeringshierarkin beror på den kommande vägledningen om råvarucertifikat och på ramverket för tredjepartserkännande. Båda väntas under Q4 2026.
Vi återkommer med den exakta hanteringen när SBTi publicerat vägledningen. Fram till dess bör det vara tryggt att köpa marknadsbaserade instrument, så länge de uppfyller integritetskriterierna.
Här behövs ett förtydligande. Företag med en prognostiserad årlig ökning av elförbrukningen på mer än 20 % måste använda metoden för absolut utsläppsminskning. För alla andra finns fortsatt två alternativ för Scope 2-mål under V2.0: absolut utsläppsminskning, förankrad i den fysiska location-based-inventeringen, och ett LCE-alignment-mål baserat på en ökad andel låg-koldioxidel.
Företag som väljer absolut minskning kan fortfarande använda RECs, PPA:er och andra kvalificerande marknadsinstrument som genomförandeåtgärder under implementeringshierarkin. Skillnaden är att de redovisas separat från den fysiska inventeringen i stället för att kvittas mot den.
RECs och ursprungsgarantier försvinner alltså inte. De går från att vara en bokföringsmekanism till att vara en genomförandemekanism – en skillnad som är både betydelsefull och lätt att missa.
Ja, och det här är en av de mer verksamhetskritiska förändringarna i rapporteringen under V2.0.
Standarden är tydlig med att åtgärder och deras resultat ska rapporteras utifrån vilken nivå i genomförandehierarkin de tillhör, och att åtgärder på aktivitetspool- och sektornivå ska redovisas separat från den fysiska växthusgasinventeringen. De får inte kvittas mot den. Åtgärder på aktivitetsnivå som minskar den fysiska inventeringen stödjer påståenden om utsläppsminskning. Åtgärder på aktivitetspool- och sektornivå som inte återspeglas i den fysiska inventeringen stödjer endast påståenden om systembidrag.
Att blanda ihop dessa i rapporteringen skulle göra det möjligt för ett företag att överskatta sina direkta utsläppsminskningar – vilket är precis det som separationskravet är utformat för att förhindra.
ZeroMission hjälper företag att navigera SBTi:s ramverk — från baslinjemätning och målsättning till implementering och rapportering. Kontakta oss för en förutsättningslös dialog om vad version 2.0 innebär för just er.
För företag i Kategori A ska alla Scope 3-kategorier som var för sig utgör mer än 5 % av de totala Scope 3-utsläppen omfattas av mål. Det är en högre ribba än den tidigare täckningströskeln på 67 %.
Dessutom ska utsläppsintensiva aktiviteter (Emissions-Intensive Activities, EIA) i värdekedjan identifieras vid målvalidering och redovisas offentligt i påföljande rapporteringscykel. Företag ska också arbeta aktivt med leverantörer och kunder som en del av sitt genomförande.
Leverantörsmålet (supplier alignment target, tidigare engagement target) följer med in i V2.0 som ett giltigt alternativ för Scope 3-mål, så befintliga engagement-mål kan mappas över.
För kategorispecifika utsläpp gäller på sikt att värdekedjans parter själva behöver nå residualnivåer – inte bara ha satt vetenskapliga klimatmål – för att långsiktiga alignment-mål ska uppnås.
Det finns ingen generell täckningsprocent för Scope 3 i V2.0. I stället behöver Kategori A-företag endast omfatta väsentliga Scope 3-kategorier och utsläppsintensiva aktiviteter (EIA). Dessa definieras som kategorier som motsvarar 5 % eller mer av de totala Scope 3-utsläppen.
Baserat på SBTi:s forskning och analys motsvarar det generellt en täckning på 80–85 % av Scope 3, vilket är högre än den nuvarande standardens tröskel på 67 %.
SBTi utvecklar ett ramverk för interoperabilitet och erkännande (Interoperability and Recognition Framework) och väntas börja publicera underlag från och med Q4 2026. Ramverket ska fastställa kriterier och processer för att erkänna tredjepartsverktyg och certifieringsramverk inom flera kategorier, bland annat tekniska verktyg, elcertifikat, råvarucertifikat och kolkrediter. Om och hur ramverket kommer att hantera erkännande av vetenskapsbaserade standarder på leverantörsnivå är ännu inte klart.
Det vi kan säga utifrån standardens allmänna inriktning är att en leverantör, för att räknas som “i omställning”, behöver visa framsteg mot ett vetenskapsbaserat mål – och att SBTi:s egna validerade mål är den tydligaste vägen dit. Huruvida mål validerade enligt andra ramverk kommer att formellt erkännas som likvärdiga är precis den typ av fråga som interoperabilitetsramverket är tänkt att besvara.
Ja, konceptet följer med. Supplier alignment target i V2.0 är samma koncept som det tidigare supplier engagement target: ett mål om att öka andelen Tier 1-leverantörer, mätt i utsläpp eller inköpsvärde, som är i omställning eller nettonollanpassade. Ert befintliga mål kan mappas till V2.0:s metod.
Den viktigaste skillnaden är att långsiktiga alignment-mål i V2.0 kräver att leverantörerna faktiskt nått residualnivåer, inte bara satt ett vetenskapligt klimatmål. Slutambitionen är alltså högre för långsiktiga mål som sätts i en ny cykel.
Leverantörsmål (supplier alignment targets) erbjuder kontinuitet för företag som haft ett leverantörsengagemangsmål under V1. Eftersom alla mål ett företag sätter måste vara framåtblickande i sin ambition, krävs det att ni redovisar utfallet mot det tidigare målet som en del av rapporteringen.
Två kommande resurser – “Methods, Metrics, and Pathways” och “SBTi Assurance Framework” – som väntas publiceras från Q4 2026 och framåt, kommer att ge mer klarhet i de specifika tekniska detaljerna.
Samma svar som ovan.
Se svaret nedan.
Om en kategori ingår i det kortsiktiga målets avgränsning beror på väsentlighet. Om ert företag utesluter pendling från femårsmålet bör det innebära att kategorin utgör mindre än 5 % av de totala Scope 3-utsläppen. De Scope 3-kategorier som utgör 5 % eller mer av utsläppen bedöms dock på nytt för varje nytt basår, vid varje målvalidering. Det kan mycket väl bli så att när utsläppen minskar i dagens dominerande kategorier ökar andra kategoriers andel över 5-procentsgränsen, och de måste då tas med i det kortsiktiga målets avgränsning inför nästa målcykel. Viktigt att notera: om en kategoris andel ökar över 5-procentsgränsen mitt i cykeln, till följd av minskningar i andra kategorier, innebär det inte att kategorin måste läggas till i det kortsiktiga målet mitt i cykeln.
För långsiktiga mål gäller att de är frivilliga för Scope 3, men om ert företag ändå väljer att sätta dem ska de omfatta samtliga Scope 3-utsläpp. De undantag som är tillgängliga för kortsiktiga mål gäller inte för långsiktiga mål.
OER är ett ramverk inom SBTi v2.0 som reglerar hur företag tar ansvar för pågående utsläpp medan de arbetar mot netto-noll. Viktigt att förstå: OER är inte ett sätt att räkna bort utsläpp från klimatmålen. Det är ett separat spår – och ett komplement till reduktionsmålen som mäter löpande ansvar.
Kolkrediter kan inte räknas av mot Scope 3-mål. Utsläppsminskningar i värdekedjan ska ske genom faktiska åtgärder, och krediter ligger utanför växthusgasinventeringen.
Det kolkrediter gör i V2.0, för de utsläpp i Scope 3 som omfattas, är att SBTi ger erkännande under Ongoing Emissions Responsibility (OER). OER omfattar kvarvarande utsläpp i Scope 1, 2 och 3 under målcykeln och har tre nivåer:
Från 2035 blir det obligatoriskt för Kategori A att täcka minst 1 % av utsläppen i Scope 1–3 med kolinbindning, en andel som stiger linjärt till 100 % vid nettonollåret. För långlivade växthusgaser ska minst 10 % av den delen mötas med långlivad inbindning, även den stigande till 100 %.
Två saker är viktiga att hålla isär: krediter som köpts under OER redovisas separat från inventeringen och får inte kommuniceras som utsläppsminskning. Och samma krediter kan inte dubbelräknas mot både OER-erkännande och det obligatoriska removals-kravet efter 2035.
I praktiken innebär det att klimatfinansiering utanför värdekedjan får en tydligt definierad plats i standarden.
På zeromission.se/resurser delar vi ett separat resursdokument, öppet att ladda ner, som handlar just om hur företag kan kommunicera sin användning av kolkrediter.
Krediter som köps under OER ligger helt utanför den fysiska växthusgasinventeringen och kan inte användas för att hävda utsläppsminskningar mot Scope 1-, 2- eller 3-mål.
Det ett företag kan hävda är erkännande på relevant OER-nivå (Engaged, Advanced eller Leadership) när SBTi bekräftat detta vid målcykelns slut.
SBTi:s Claims Policy är en separat resurs, fortfarande under utveckling, med planerad publicering i början av 2027. Den kommer att definiera exakt hur detta får kommuniceras externt.
Ja. Rapporterade utsläpp från hela Scope 3 kommer att inkluderas i beräkningen av vad som är obligatoriskt, även om en kategori inte ingår i närtidsmålet.
Se en inspelning från webbinaret här:
Frågan lämnar utrymme för tolkning, men ger anledning att lyfta den interna styrningen.
Som generell princip kräver CNZS V2.0 att mål godkänns och följs upp på högsta styrningsnivå (styrelse eller motsvarande), med stödjande styrningsstrukturer för genomförandet.
Ansvaret för den årliga rapporteringen och för bedömningen vid målcykelns slut bör därför ligga på högsta ledningsnivå, med operativt underlag från hållbarhets- och finansfunktionerna.
Det finns ingen direkt koppling eller interoperabilitet mellan CNZS V2.0 och ESRS.
SBTi kräver inte ESRS-efterlevnad. Däremot kan ESRS-efterlevnad uppfylla delar av SBTi:s krav på omställningsplan, om rätt komponenter finns med.
CNZS V2.0 har utvecklats i nära samordning med GHG-protokollet, särskilt inom två områden: tidsmatchning av Scope 2-utsläpp och användning av marknadsinstrument. Standarden innehåller formuleringar som är specifikt avsedda att anpassas till den kommande vägledningen GHG Protocol Actions and Market Instruments (AMI), särskilt kring att redovisa marknadsinstrument och projektbaserade åtgärder separat från den fysiska inventeringen.
SBTi gör dock inga antaganden om utfallet av GHG-protokollets revideringsprocess. Inget av standardens kriterier ska tolkas som en indikation på, eller ett antagande om, var GHG-protokollets vägledning slutligen kommer att landa. Eventuella riktade ändringar av redovisningsaspekter i CNZS V2.0 kommer att övervägas först när GHG-protokollets revidering är avslutad.
Kategori A-företag måste säkerställa granskning – lägst på nivån “begränsad granskning” (limited assurance) – som omfattar Scope 1-, Scope 2- och Scope 3-utsläpp för målets basår, beräkningar av låg-koldioxidel, utsläpp från väsentliga utsläppsintensiva aktiviteter samt övriga mått som använts vid målsättningen.
SBTi har ännu inte beslutat om man ska föra en “registrerad lista” över granskningsleverantörer. I stället kommer SBTi att utveckla kriterier och processer för att erkänna tredjepartsramverk, standarder och program, där det är tillämpligt. Där inget erkänt ramverk finns tillgängligt kommer SBTi:s Assurance Framework att definiera omfattningen av den granskning som tredjepartsgranskaren ska genomföra.
V2.0 kräver uttryckligen att målen godkänns på styrelsenivå, vilket betyder att ledningen ändå behöver vara med i rummet. Rama in det första samtalet kring riskhantering och strategisk positionering – omställningsrisk och krav från kunder och upphandlare är språk som styrelser tar till sig.
Praktiska argument för intern förankring:
För CFO:n specifikt är den interna koldioxidprismekanismen under OER en användbar ingång. Den översätter utsläppsprofilen till en finansiell siffra, vilket gör investeringskalkylen för utsläppsminskning konkret och jämförbar med andra kapitalallokeringsbeslut.
Det ärliga budskapet är att processen är mer krävande under V2.0 än tidigare. Att börja tidigt med datainsamling och få styrningen på plats är det enskilt viktigaste ett förstagångsföretag kan göra.
Företag som vill sätta mål enligt den nya standarden kan inte längre följa branschvägledning och branschstandarder som publicerats före CNZS V2.0.
All branschvägledning och alla branschstandarder kommer att revideras för att fungera ihop med CNZS V2.0. När den tillämpliga branschspecifika vägledningen eller standarden är publicerad kan den i vissa fall ha företräde framför CNZS V2.0 – det anges i så fall i dokumentationen.