Nu är COP 27 över.  Man nådde ett resultat omkring klimaträttvisa i form av en fond som ska hjälpa länder som drabbas av klimatkrisen, men inte orsakat den. Något som utvecklingsländer krävt genom alla COP-möten. Det var ett viktigt och positivt beslut även om belopp, hur betalningsansvar ska fördelas, tidpunkt för betalning och andra detaljer än så länge saknas. Där lyssnade till sist de rika länderna och tar nu sitt ansvar.

Men i fråga om 1.5°C-målet blev resultatet magert. Tekniskt går det nog att nå det, men knappast politiskt. Fossillobbyn är stark och att fasa ut kol och andra fossila bränslen finns inget om i slutdokumentet. Det togs alltså inget steg framåt sett från förra COP-mötet i Glasgow. Ländernas åtaganden att minska utsläppen sedan det mötet har heller inte infriats, trots att klimatkrisen utspelade sig framför ögonen på alla delegater i form av översvämningarna i Pakistan. Och det som hände i Pakistan kommer inte att begränsas till Pakistan. Nås inte 1,5°C-målet accelererar behovet av fondmedel från de rika länderna längre fram.

Vad kommer nu att krävas? En slutsats blir att där nationer inte förmår, där måste näringslivet rycka in. Parallellt med oljelobbyn finns också en ökande insikt om att fossilberoendet innehåller ekonomiska risker. Där driver finansiella institutioner på, eftersom deras innehav kan drabbas. Och redovisningskrav från EU på åtgärder för att minska företagens klimatkrisberoende blir lag. Att hållbarhet är lika med lönsamhet är en annan insikt.

På ZeroMission hjälper vi företag att mäta sina utsläpp, successivt minska dem och klimatkompensera utsläppen som återstår. Det som vi ser sjunka in i medvetandet hos många företagsledningar är att fossilberoende minskar deras integritet och förmåga att styra företagens framtid. Det blir ett beroende som är okontrollerbart. Inte minst har många fått känna på det med priserna på energi. Och det gör att man ytterst tar stora risker med aktieägarnas pengar. Vi ser som vår uppgift är att minska denna risk.