Vår kollega Håkan Emilsson från U&We har skrivit om klimatkompensation:
När väsentliga utsläpp är identifierade kan arbetet med att minska klimatpåverkan ta vid. För det behövs en handlingsplan och ibland en mer övergripande strategi, exempelvis Vision & Handling.
En klimatstrategi behöver innehålla åtgärder som minskar klimatpåverkan (så som övergång till förnybar energi och energieffektivisering). Klimatkompensation kan vara både ett incitament att fortsätta genomföra åtgärder och visa på ett ansvarsfullt förhållningssätt under tiden.Men få företag kan nå noll klimatpåverkan direkt. Ett sätt att visa att man ändå tar ansvar är att klimatkompensera för den klimatpåverkan man inte kan bli av med direkt. Det är också ett sätt att skapa ett incitament för företaget att minska klimatpåverkan och få en kontinuitet över tid, alla reduktionsåtgärder som lyckas kommer ju minska kostnaden för klimatkompensation så att man över tid spar pengar genom att minska utsläppen.
Men på tal om kostnader, hur kan man motivera kostnaden då?
Egentligen är koldioxid och andra växthusgaser ett avfall precis som glas- och metallförpackningar eller uttjänta glödlampor och batterier. Det är material i kretslopp, som behöver hanteras och i viss mån återföras till kretsloppet för att göra nytta, annars ansamlas det på fel ställe och ställer till stora problem. Kol från fossila bränslen ska inte vara i atmosfären, precis som att tungmetaller från jordskorpan inte ska vara i biosfären. Och precis som att företaget betalar för att någon ska komma och hämta ens sopor från kontoret så behöver företaget betala för att någon ska binda den extra klimatpåverkan man har gett upphov till genom förbränning av fossila bränslen. Skillnaden mot de vanliga avfallsfraktionerna är att växthusgaser inte syns och att det fortfarande är frivilligt att betala avfallshanteringen av dem.
Idag avfallshanteras flertalet fraktioner av avfall, men vissa har sett avfallshantering av växthusgaser som en gåva. Hos flera företag har synen redan skiftat. Kostnaden behöver betalas av någon oavsett, och betalar ingen nu så blir kostnaden bara större och mindre rättvist fördelad, eftersom fler människor då drabbas av effekterna och det i första hand är människor i det FN:s klimatkomission (UNFCCC) refererar till som utvecklingsländer. Enligt FN:s definition av klimatkompensation så är det bara projekt i utvecklingsländer som får utfärda krediter som sedan kan säljas på marknaden för klimatkompensation. De vanliga certifieringarna för klimatkompensationsprojekt (Plan Vivo, Gold standard etc) säljer bara krediter från projekt i utvecklingsländer. Bakgrunden till detta är en princip i FN:s klimatkomission, och en konsekvens är att många av projekten även bidrar till fattigdomsbekämpning och klimatanpassning. Läs mer om ZeroMissions klimatkompensationsprojekt.
En del klimatkompensationsprojekt bidrar med undvikna utsläpp, andra ser till att kol binds (negativa emissioner), exempelvis trädprojekt. För att säkerställa att trädprojekt kan leverera de negativa emissioner som utlovas finns ett buffertsystem där flera olika projekt samarbetar och avsätter en liten del av arealen som buffert, som kan användas om ett projekt drabbas av brand, torka eller andra störningar.
Det finns även andra tekniker för negativa emissioner. Biokolsprojekt finns men i liten skala och BECCS riskerar att leda till så negativa effekter på samhället att få vill utveckla och tillämpa det. Hållbart uttagen biomassa en förutsättning för att skala upp både biokol och BECCS, så trädplantering på avskogade områden, som många av projekten inom Plan Vivo går ut på, har en möjlig synergi med nyttjandet av andra tekniker framöver. Biokolprojekt är även något som skulle kunna utvecklas i Sverige, redan idag finns ett projekt för privatpersoner och företag som vill investera i negativa emissioner genom biokol, EcoEra.
Så min uppmaning är:
- – mät er klimatpåverkan från ett livscykelperspektiv,
- – starta en handlingsplan för att minska klimatpåverkan (fokusera på de väsentliga utsläppen),
- – klimatkompensera klimatpåverkan, och
- – kommunicera det ansvar ni tar.
/https%3A%2F%2Fzeromission.se%2Fwp-content%2Fuploads%2F2024%2F04%2FPuff-AZEROMISSION-ARSRAPPORT.jpg)
/https%3A%2F%2Fzeromission.se%2Fwp-content%2Fuploads%2F2024%2F02%2FEmma-1009x1024-BW-hero.jpg)
/https%3A%2F%2Fzeromission.se%2Fwp-content%2Fuploads%2F2024%2F02%2Fzmgreentime.jpg)
Många företag väljer att klimatkompensera. Det kan vara en strategi för att differentiera sina produkter (t.ex. Arvid Nordqvist), ett sätt att visa ansvarstagande gentemot sina intressenter (t.ex. Enjoy Wine and Spirit) och utöver det vara mer eller mindre integrerat i hela företagets affärsstrategi (ex. Max). Företag väljer olika väg beroende på hur deras marknad ser ut, deras intressenters syn på företaget och på ambitionsnivå. Eftersom klimatkompensation används i så många olika situationer så skiljer sig också anledningen till varför man kompenserar. Men några gemensamma hållningar går ändå att hitta.
I grunden handlar det om att företag har ett ansvar för den klimatpåverkan man ger upphov till. Det kan man som organisation egentligen bara hantera på ett sätt om man ska fortsätta att uppfattas som ansvarsfull – genom att minska klimatpåverkan från hela sin värdekedja.
Uppdelningen i scope från Greenhousegas protocol. Scope 1: direkta utsläpp från egna anläggningstillgångar. Scope 2: indirekta utsläpp från köpt energi. Scope 3: övriga indirekta utsläpp.Hur avgränsar vi vår klimatpåverkan från andras? Som utgångspunkt finns Greenhousegas Protocols uppdelning i scope, men även i scope 3 finns utsläpp som företag rimligtvis kan påverka i nästan lika stor utsträckning som i scope 1.
Avgörande är att kartlägga hela företagets klimatpåverkan ur ett livscykelperspektiv, för att identifiera vilka steg i livscykeln som står för företagets väsentliga klimatpåverkan. Ett sätt att göra detta är att genomföra en Kamelanalys.